söndag 1 april 2012

Tid att vara ensam..

av Patricia Tudor-Sandahl är en tröstebok för mig som jag ofta återkommer till. Liksom flera andra av hennes böcker. Hon har många kloka tankar som hon delar med sig av. Länk till hennes webbplats hittar ni här.

Jag mötte en människa som berörde min själ för en tid sen. Det var som om vi alltid känt varann och det bara bubblade av glädje och energi mellan oss. Det var så roligt och så inspirerande.
Hon kom in i mitt liv som en frisk fläckt just när jag behövde det som bäst. Hon rev ner mina murar som jag byggt upp och fick mig att vilja leva igen, på riktigt. Att våga ta risker, att våga lita. En ny vän. Bara så där. Det var stort.
Sakta men säkert levde jag upp och började se framåt. Få nya idéer. Det var så stort.
Lika plötsligt, nästan, som hon kommit flög hon iväg igen likt en virvelvind. Hon lutade huvudet så där på sned som bara hon kan göra och sade men vi kan väl fortsätta att vara vänner..? Även fast jag far. Jag svalde klumpen i halsen och satte handen över krampen i bröstet och nickade ett glatt "ja visst"
Då vi lever i olika tempo blev facebook vår mötesplats.
Det var som att bjudas in i vardagsrummet fast man satt kvar hemma. Jag gillade inte. Ville träffas, mötas, ses, hitta på något.
Väl medveten om vänskapens färskhet och min förmåga att bli ivrig så låg jag lågt. Länge. Smsen som tidigare krockat i luften blev allt glesare för att sedan avta helt. Jag anade att något var fel. Men jag visste inte vad. När jag väl vant mig och börjat hitta en ny tråd i vår vänskap var hon bara borta från min facebook en dag, och jag blockerad. Hon lämnade ett mail efter sig.
När livet har blivit för mycket.
Och man måste prioritera.
Jag var inte släkt, inte barndomsvän, sist in - först ut som de gamla LAS-listorna. I rättvisans anda.
Kvar stod jag. Med en sten i bröstet.
Skulle försöka förstå. Men vad fanns att förstå?
Varför skulle vi mötas för att bara skiljas åt?
Varför rörde du upp en massa glädje och vänskapskänslor för att sedan bara dra dig undan. Man gör inte så. Man får inte. Borde inte få i alla fall.
Minns ett ordspråk jag hört en gång "Lätt fånget - lätt förgånget"
Därför kom jag att tänka på min kloka favoritförfattare och plockade fram boken ur bokhyllan.
Att välja att då och då dra sig undan vardagen och ha tid för sig själv är ett behov som många har men som ofta försummas. Samtidigt kan det kännas ovanligt, till och med lite skrämmande, att bara umgås med sig själv. Den inre rösten hörs bäst då det är tyst och stilla, i stunder av självvald ensamhet blir man klarare över vart man är på väg och om det verkligen är dit man vill gå.

Patricia Tudor - Sandahl.

Nästa gång kommer jag att sakta ner tempot när jag möter någon ny människa. Min vänskap är inte till salu. Den är inget man kan ta bort med en knapptryckning på facebook och genom att byta telefonnummer. Den är mycket större än så.
Allting har sin tid.
Saknar dig innan du gått.


12 kommentarer:

  1. Så fint skrivet.Jag tror många av oss har svårt att sätta gränser av rädsla att såra andra.En varm kram och var rädd om dig.

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig.
    Jag tror att en del människor blir så överväldigade av krafter i kärlek och vänskap att de skräms av intensiteten och väljer att dra sig undan eller bara försvinna.

    Jag tror och att rädslan för att såra får oss att just såra.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det har du rätt i. Det har jag inte tänkt på. Verkligen en värdefull tanke. ha det gott!

      Radera
  3. Vad skönt att du skriver om just det här med vänskap som kommer och går av olika anledningar. Jag tror det har drabbat oss alla. På olika sätt. Flera av oss har fått käftsmällar som du... andra har knappt reagerat.

    Det jag tycker mig kunna läsa mellan raderna är att du inte ensam kan skyllas för att ha varit intensiv. Det ligger säkert annat bakom. Som inte alls har med dig att göra. Hon kanske är en vilsen själ som "tog" din vänskap men inte hade förmåga att vara rädd om den. Vem vet?!!

    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så klok, Hulda och det har du nog helt rätt i. Ha det gott!

      Radera
  4. Usch, det gör ont att läsa ditt inlägg.
    För visst är det så. Människor missbrukar vänskap, jag har så svårt att acceptera detta. Själv är jag missbrukad och är mycket rädd för att bli använd.
    Instämmer med Huldas kommentarer till 100 %.
    Boken ska jag definitivt läsa!
    Varm Skånekram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kloka kommentar. Den har jag funderat på nu i flera dagar och det var inspirerande. Tråkigt att höra att även du (och andra) känner sig använda i vänskap, samtidigt som det känns mindre ensamt och veta att flera upplevt just den känslan. Kram!

      Radera
  5. Så sorgesamt att läsa. Besvikelsen när man inser att man bara hade ett tillfälligt värde i någons liv är förfärlig. Själv har jag upplevt det några gånger och trots att det gjort mig oerhört försiktig med att släppa in människor i mitt liv gick jag på en ordentlig smäll för något år sedan.

    Kanske är det tiden vi lever i. Att allt ska gå snabbt och allt kan bytas ut. Svårt är det iaf. *kram på dig*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack <3 Det värmde att läsa din kommentar! Det är nog tyvärr i tidens anda. Allt ska gå så snabbt och det blir lätt att man missar upplevelserna på vägen mot målet att hinna så mycket som möjligt. Kram!

      Radera
  6. Tack för ditt inlägg om vänskap. Jag blev inspirerad att själv formulera mig i ämnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var roligt att höra. Tack för din kommentar!

      Radera

Skriv gärna en kommentar! Det är uppskattat.