Plötsligt finner man de rätta orden..

Jag har funderat mycket senaste tiden, förhoppningsvis så har jag blivit lite klokare men plötsligt slog jag upp en bok på måfå och läste några meningar som var precis exakt vad jag behövde läsa där och då. Det kändes nästan som magi. När man undrar över meningen med olika saker som händer och har lätt för att utgå ifrån att allting går emot en så kan man vända på steken och fråga sig; Hur kan det också vara? Det öppnar upp för nya kreativa lösningar och blicken lyfts från marknivån mot horisonten igen. Att utgå ifrån att "världen vill mig väl" ger en känsla av att leta efter just de tecknen. Boken heter Let go och författaren heter Emma Pihl. Den är riktigt bra skriven och gav lite ny inspiration som jag delar med mig av!

Tid att vara ensam..

av Patricia Tudor-Sandahl är en tröstebok för mig som jag ofta återkommer till. Liksom flera andra av hennes böcker. Hon har många kloka tankar som hon delar med sig av. Länk till hennes webbplats hittar ni här.

Jag mötte en människa som berörde min själ för en tid sen. Det var som om vi alltid känt varann och det bara bubblade av glädje och energi mellan oss. Det var så roligt och så inspirerande.
Hon kom in i mitt liv som en frisk fläckt just när jag behövde det som bäst. Hon rev ner mina murar som jag byggt upp och fick mig att vilja leva igen, på riktigt. Att våga ta risker, att våga lita. En ny vän. Bara så där. Det var stort.
Sakta men säkert levde jag upp och började se framåt. Få nya idéer. Det var så stort.
Lika plötsligt, nästan, som hon kommit flög hon iväg igen likt en virvelvind. Hon lutade huvudet så där på sned som bara hon kan göra och sade men vi kan väl fortsätta att vara vänner..? Även fast jag far. Jag svalde klumpen i halsen och satte handen över krampen i bröstet och nickade ett glatt "ja visst"
Då vi lever i olika tempo blev facebook vår mötesplats.
Det var som att bjudas in i vardagsrummet fast man satt kvar hemma. Jag gillade inte. Ville träffas, mötas, ses, hitta på något.
Väl medveten om vänskapens färskhet och min förmåga att bli ivrig så låg jag lågt. Länge. Smsen som tidigare krockat i luften blev allt glesare för att sedan avta helt. Jag anade att något var fel. Men jag visste inte vad. När jag väl vant mig och börjat hitta en ny tråd i vår vänskap var hon bara borta från min facebook en dag, och jag blockerad. Hon lämnade ett mail efter sig.
När livet har blivit för mycket.
Och man måste prioritera.
Jag var inte släkt, inte barndomsvän, sist in - först ut som de gamla LAS-listorna. I rättvisans anda.
Kvar stod jag. Med en sten i bröstet.
Skulle försöka förstå. Men vad fanns att förstå?
Varför skulle vi mötas för att bara skiljas åt?
Varför rörde du upp en massa glädje och vänskapskänslor för att sedan bara dra dig undan. Man gör inte så. Man får inte. Borde inte få i alla fall.
Minns ett ordspråk jag hört en gång "Lätt fånget - lätt förgånget"
Därför kom jag att tänka på min kloka favoritförfattare och plockade fram boken ur bokhyllan.
Att välja att då och då dra sig undan vardagen och ha tid för sig själv är ett behov som många har men som ofta försummas. Samtidigt kan det kännas ovanligt, till och med lite skrämmande, att bara umgås med sig själv. Den inre rösten hörs bäst då det är tyst och stilla, i stunder av självvald ensamhet blir man klarare över vart man är på väg och om det verkligen är dit man vill gå.

Patricia Tudor - Sandahl.

Nästa gång kommer jag att sakta ner tempot när jag möter någon ny människa. Min vänskap är inte till salu. Den är inget man kan ta bort med en knapptryckning på facebook och genom att byta telefonnummer. Den är mycket större än så.
Allting har sin tid.
Saknar dig innan du gått.

Alla dessa hjälpare..

..Som tror att de har svaret
utan att ens ställa frågan
utan att ens ta reda på vem man är
bara utgå ifrån att de har svaret
Så små de är.

Vingen
Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med.

Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar
skolmästare
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade jävel!

Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Kent Andersson

Kom inte på nån bra rubrik..

Jag har krockat med bilen i morse. Den blev som ett russin på passagerarsidan. Min fina Blå vinge som jag alldeles nyss har hämtat ut från service.
Det var inte mitt fel och jag kunde inte ha gjort något annorlunda (annat än att ha väntat några sekunder innan jag startade bilen så hade det aldrig behövt hända) När jag körde nerför slänten från min motorvärmarplats så kom det plötsligt en karl med två små hundar uppför slänten och hundarna gick på varsin sida. Det är min mardröm att köra på nåt levande så jag bromsade instinktivt och på nåt sätt kanade bilen rätt in i räcket och blev hoptryck... Trist, trist!
Så i stället för att åka till skolan så körde jag bilen till verkstad och ringde sen försäkringsbolaget. Det är inte säkert att det går att fixa till det i fall hjul-nån-ting-vad-det-nu-heter fick sig en smäll. I så fall så får jag en likvärdig bil! Tur att den är försäkrad!

Det känns som att den har dålig karma, min bil. Missförstå mig inte nu - den är underbar att köra, drar lite soppa och är fin och bra på alla sätt och vis. Men. Och här kommer men in i bilden. Det har varit lite för många obehagliga händelser med bilen nu.. Det var inte länge sedan som några ungar skar sönder ett däck för mig, en annan gång var vindrutetorkarbladet avslitet, och en gång före det var det en stor buckla i combin som krävde omfattande reparationer... Allt på samma plats. Min F.D motorvärmarplats. I dag sade jag upp den. På studs. Nu räcker det! Det är nåt skumt med den platsen.
Nu ska jag önsketänka mig till en bättre parkeringsplats.

Var rädda om er och fånga dagen!