If it's not ok, it's not the end..

Den här dagen började dåligt och slutar bra. Det känns hoppfullt och jag kom att tänka på ett ordspråk jag nyligen har läst någonstans;

Everything will be okey, in the end

If it's not okey, it's not the end...

Bild från www.dreamstime.com

Några ord på vägen! Hoppas din dag har varit bra!

När snålheten bedrar visheten..

Jag är född med en rejäl virvel mitt i pannluggen. Ett litet arv från min mor. När jag föddes var visst de första de sade: oj, vilken kalufs! Innan de berättade om jag var en pojke eller flicka. Jag har alltid hatat min virvel i luggen. På vartenda foto från barndomen och skolfoton så ser man hur luggen spretar åt alla håll. Jag lärde mig snabbt att sky kameran som pesten. Och så gör jag än i dag. Jag vill verkligen inte vara med på bild!

Under några år rakpermanentade jag luggen och det funkade. Den blev rakare och mindre "virvlig" och sen hittade jag frissan som kan min lugg. Tyvärr så orkar jag inte med hennes otroliga svada och besserwisser sätt så ibland orkar jag bara inte gå till henne. Vill inte höra på. Orkar inte med hennes attityd. Trots att hon klipper luggen så bra som det bara, bara går. Och så är hon dyr.
Det var det som avgjorde saken den här gången. Pengarna. Jag valde efter många om och men att gå till en drop-in klipperia. En tjej som klipper i rasande fart och farbröderna (varje gång jag har varit där i alla fall..) sitter på rad och väntar på sin tur.

Men, jag hade glömt en sak. Hon kan inte klippa min lugg. Så nu är den hatade virveln tillbaka igen i ultrakort format. Faktum är att den står rätt upp som en bordsfläkt om jag inte plattar till den med en hårklämma... Grr! Att man aldrig lär sig!!
Hur lång tid brukar det ta för en lugg att växa ut..?

Tänk att det som kan se såå coolt ut på bild eller på någon annan kan få en att känna sig supertöntig!

Jag känner mig lite som Simson och den magiska flätan. När håret blir för kort så tappar jag styrkan. Självförtroendet. Det är liksom inte jag. Ni som haft någon frisyr som ni sen avskytt vet nog kanske hur jag menar?

Det är bara att konstatera att några pengar sparade jag inte på det här frissabesöket. Gissar redan nu att det blir många badhair days..

Vad brukar ni göra när ni har en dålig hår dag?

Tips mottages tacksamt! Please!

mitt i april

..och jag vill reklammera den här våren..Den som skulle bli soldagar på balkongen, promenader med hunden, fika på nya cafét i Gallerian...
I två dagar levde jag i glädjerus, de två dagarna innan operationen, som jag fått tjata mig till. Och här är jag nu. I min värld trodde jag att doktorna tog bort det onda lagade det trasiga och sen läkte det så det blev bra. Än en gång gjorde jag rätt som körde över honom och bad om en operation för ännu en gång var det ett trasigt knä. Och det skrämmer mig. Hoppas han lärt sig det nu då, att när jag säger att det inte funkar, att det gör för ont, att jag kunnat gå 50 m -med kryckor - så ÄR det något fel.
Nu jämnade han till broskkanterna och tog bort ena menisken för säkerhetsskull... Nu är det bara att vänta till den 16 maj innan jag får börja belasta benet till 50 % under 6 veckor. Sedan kommer domedagen om det har läkt av sig själv eller om det krävs ännu en operation till hösten...
Det är inte så muntert här. Därför blir uppdateringen därefter.

Försöker se roliga filmer och lyssna på roliga radioprogram. I förgår såg jag "se upp för dårarna" av Helena Bergström från 2006. Den var kul! En avkopplande och rolig feel-good film.
Hoppas allt är bra med er alla därute! Vi hörs

Glad Påsk!

*tidsinställt inlägg - i fall jag blir kvar på sjukhuset efter operationen och inte kan önska en glad påsk*

Hunden Dundra får vara påskkärring i år

Jag önskar alla bloggvänner en underbar och fin påskhelg! Njut av god mat, ledighet och vårljuset.
Ha det gott!

I'm feeling great..

I dag har jag den här låten på repeat. Och sjunger med. Känner hur vårsolens strålar sakta tinar upp min frusna själ. Gårdagens motgångar har stärkt mig och bara för ett ögonblick släpper jag allt och bara känner lycka och livsglädje strömma genom mig i vågor.

Jag har fått goda nyheter. I morgon ska mitt knä opereras (för 3:e gången på 1 1/2 år) och jag har vaknat med en bra känsla i kroppen i dag! Det kommer att gå vägen - jag känner det på mig! Jag längtar så mycket efter att kunna slänga in kryckorna i garderoben och bara kunna gå, dansa, spurta uppför trapporna och slippa den här värken som nästan tar kål på mig. Men snart, snart kanske jag är ett steg närmare min högsta önskan!! Håll tummar och tår alla ni därute så ska det bli så bra det bara kan bli!

Tid att vara ensam..

av Patricia Tudor-Sandahl är en tröstebok för mig som jag ofta återkommer till. Liksom flera andra av hennes böcker. Hon har många kloka tankar som hon delar med sig av. Länk till hennes webbplats hittar ni här.

Jag mötte en människa som berörde min själ för en tid sen. Det var som om vi alltid känt varann och det bara bubblade av glädje och energi mellan oss. Det var så roligt och så inspirerande.
Hon kom in i mitt liv som en frisk fläckt just när jag behövde det som bäst. Hon rev ner mina murar som jag byggt upp och fick mig att vilja leva igen, på riktigt. Att våga ta risker, att våga lita. En ny vän. Bara så där. Det var stort.
Sakta men säkert levde jag upp och började se framåt. Få nya idéer. Det var så stort.
Lika plötsligt, nästan, som hon kommit flög hon iväg igen likt en virvelvind. Hon lutade huvudet så där på sned som bara hon kan göra och sade men vi kan väl fortsätta att vara vänner..? Även fast jag far. Jag svalde klumpen i halsen och satte handen över krampen i bröstet och nickade ett glatt "ja visst"
Då vi lever i olika tempo blev facebook vår mötesplats.
Det var som att bjudas in i vardagsrummet fast man satt kvar hemma. Jag gillade inte. Ville träffas, mötas, ses, hitta på något.
Väl medveten om vänskapens färskhet och min förmåga att bli ivrig så låg jag lågt. Länge. Smsen som tidigare krockat i luften blev allt glesare för att sedan avta helt. Jag anade att något var fel. Men jag visste inte vad. När jag väl vant mig och börjat hitta en ny tråd i vår vänskap var hon bara borta från min facebook en dag, och jag blockerad. Hon lämnade ett mail efter sig.
När livet har blivit för mycket.
Och man måste prioritera.
Jag var inte släkt, inte barndomsvän, sist in - först ut som de gamla LAS-listorna. I rättvisans anda.
Kvar stod jag. Med en sten i bröstet.
Skulle försöka förstå. Men vad fanns att förstå?
Varför skulle vi mötas för att bara skiljas åt?
Varför rörde du upp en massa glädje och vänskapskänslor för att sedan bara dra dig undan. Man gör inte så. Man får inte. Borde inte få i alla fall.
Minns ett ordspråk jag hört en gång "Lätt fånget - lätt förgånget"
Därför kom jag att tänka på min kloka favoritförfattare och plockade fram boken ur bokhyllan.
Att välja att då och då dra sig undan vardagen och ha tid för sig själv är ett behov som många har men som ofta försummas. Samtidigt kan det kännas ovanligt, till och med lite skrämmande, att bara umgås med sig själv. Den inre rösten hörs bäst då det är tyst och stilla, i stunder av självvald ensamhet blir man klarare över vart man är på väg och om det verkligen är dit man vill gå.

Patricia Tudor - Sandahl.

Nästa gång kommer jag att sakta ner tempot när jag möter någon ny människa. Min vänskap är inte till salu. Den är inget man kan ta bort med en knapptryckning på facebook och genom att byta telefonnummer. Den är mycket större än så.
Allting har sin tid.
Saknar dig innan du gått.