Granntanternas tid är förbi

Jag delade en bit semla i dag med hunden Dundra. Mitt lilla vaniljhjärta måste ju oxå få smaka.

När jag flyttade till min gata i stan bodde där bara äldre människor. Jag avskydde det. De kikade ut i farstun när man gick i trappen, öppnade sina balkongdörrar så fort man gick ut på balkongen. Kollade att man sopsorterade ordentligt (vilket jag fortfarande är helt kass på - fy på mig!)och ofta hade jag känslan att de satt med stetoskopet mot väggen för att lyssna.
Jag bet ihop och försökte skydda min integritet så gott det gick.
 
En lördagsmorgon ringde det på dörren klockan halv åtta..eftersom jag just hade varit ute med hunden och var på väg att göra ett svandyk ner under täcket igen så öppnade jag dörren. Då var det ena granntanten som undrade om jag hade kalla element (!) Då och där brast mitt tålamod. Men det skulle visa sig leda till något bra.

Sakta, sakta växte en vänskap fram mellan tanterna och mig.
Jag började tycka om dem. Saknade dem om de inte var hemma och log överseende åt den ena av dem som alltid kände på dörrhandtaget exakt kl 21.30 innan hon gick och lade sig.

Efter en tid så flyttade de in på äldreboenden en efter en. Och för några veckor sedan dog en av dem. Hon skulle ha blivit 100 år till sommaren. Det känns lite vemodigt. Hon hade ingen dator och ingen mobiltelefon. Och hörde till en generation jag ofta kan känna mig avundssjuk på. Nu är det bara jag kvar av tantgänget och jag är inte någon större anhängare av tantfenomenet så det är med blandade känslor jag konstaterar det. 

Man vet inte alltid vilka som blir ens vänner. Det kan bli någon man aldrig trodde det om. Det är vackert. Och värmer hjärtat. 
Ha en fin kväll! Vi hörs!